Shar-Pei – Kinesisk skrynkelhund
Förr en kamp-, vakt- och jakt hund. Idag en sällskaps- och familjehund.
Kanske är du en lycklig ägare till en Shar- pei. Eller hör du kanske till dem som bara sett dessa otaliga vykort av små skrynkliga, underbara varelser sittande i små korgar eller inramade av spets och blommor. Vad har dessa gemensamt med de kamphundar från förr som man hört berättas om. Rasen som blev förbjuden att tas in till Sverige p.g.a. av att den ansågs ha så mycket hälsoproblem och var så osund. Men genom vårt medlemskap i EU, numera är välkommen till Sverige. Hur mycket är sant och hur mycket är myter eller förtal, ja kanske ren okunskap. Vi försöker här ge svar på några av alla dessa frågor.
Shar-pei betyder sandskinn eller hajskinn. Namnet syftar på den sträva pälsen.
Som de flesta vet har rasen sina rötter i Kina. Som i många andra raser spekuleras det i dess ursprung. Rasen kan härstamma så långt tillbaks som till Han Dynastin, 206 f.Kr. – 220 e.Kr. Det finns skulpturer från den tiden på shar pei liknande hundar.
Man tror att Shar pei har sitt ursprung från Chow Chow och olika mastiffraser.
Shar-pei har funnits i sydkina i århundrade. Som ursprungsplats anges den lilla staden Dah let i provinsen Kwun tung. Där föddes den upp av Kinesiska arbetsbefolkning.
Hundarna användes till att vakta familjen och hemmet och som ren sällskapshund
Man använde den även till jakt, speciellt på vildsvin, var den överlägsen många andra raser.
Under en period var det väldigt populärt med vadslagning på djur. Olika sorter av djur från insekter, fåglar till hundar hetsades mot varandra medan folk satsade pengar. Shar-pei hunden ansågs idealisk för detta. Den hade mycket skinn som gjorde att motståndaren inte så lätt kom åt köttet utan bara skinnet. När motståndarhunden bet tag i skinnet kunde en Shar-pei vrida sig loss ur greppet. Dess små öron och djupt liggande ögon var också svåra att skada. Däremot var det inte så lätt att få hundarna att slåss, då en Shar-pei inte har naturlig vilja att strida utan hellre vara hemma hos sin familj. Det sägs att hundarna fick tränas och t o m drogades med alkohol och opium för att bli stridsvilliga. I Kina kallas alla vakthundar för kamphundar, det kan vara en förklaring att just det namnet hänger kvar.
Under 1940-talet när kommunismen tog över i Kina, höll rasen nästan på att utrotas.
Husdjur ansågs vara en lyxvara och det infördes en väldigt hög hund-skatt, vilket gjorde det nästan omöjligt för befolkningen att äga hund. All uppfödning av hundar förbjöds. Mao tze tung hyste en speciell avsky till Shar-pei som han tyckte var ett arv från kejsardömet. Detta medförde att Shar-pei i tusentals slogs ihjäl och många hamnade på middagsbordet. Idag är det officiellt förbjudet att äta hundkött i Asien.
På 50-talet fanns bara ett fåtal Shar pei kvar i Kina. En del hade smugglats till bl a Hong Kong. Att rasen finns kvar idag, har vi i stort sett att tacka en kinesisk flykting i Hong Kong för, Matgo Law. Han försökte rädda de exemplar som fanns kvar. Men på den tiden i Hong Kong fanns inte många veterinärer och ingen kommersiell hundmat att tillgå. Simpla mediciner som avmaskningsmedel var även det svårt att få tag i. 1973 sände han en artikel och några bilder till den amerikanska tidningen ”Dog magazine”. I artikeln beskrev han rasen och sitt arbete att bevara den. Han slutade med ett nödrop till Amerikanska uppfödare ”hjälp mig bevara min ras”. Han skrev att det endast fanns 10 - 15 exemplar kvar. Artikeln fick en omedelbart positivt gensvar.
Det noterades också i Guiness rekordbok 1978, att Shar-pei var världens ovanligaste hundras.
Snart exporterades de första hundarna från Hong Kong.
Hong Kong blev därmed rasen Shar-peis ursprungsland, där skrevs också ut stamtavlor i den mån man visste härstamningen.
Matgo Law tillsammans med andra raskännare skrev också ner den första rasstandarden.
Flera av de hundarna som kom till USA i början, hade flera genetiska defekter. Något de amerikanska uppfödarna har lagt ner ett stort arbete på att försöka avla bort. Rasstandarden har också ändrats flera gånger under dessa år.
De flesta hundarna som kom till USA i början var horsecoat och fawnfärgade, men med åren har även den lite längre pälsen brushcoat blivit mycket populär.
Shar pei ökade snabbt i popularitet i USA och Kanada. Den så ovanliga hunden ökade från att i hela världen bara funnits i ett hundratal, så fanns det i USA 19.000 shar pei registrerade år 1993. Det året blev Shar-pei officiellt antagen i den Amerikanska Kennel Klubben (AKC).
Idag finns en stabil stam och flera Shar-pei uppfödare även i Hong Kong.
Typiskt för rasen är deras stora mjuka nosparti och mycket små öron. Shar-Pei påminner mycket om en flodhäst i ansiktet. Rynkorna i pannan bildar ett mönster som liknar det kinesiska tecknet för långt liv. Hunden skall ha en blå tunga och vara blå i hela munhålan. Pälsen får vara högst 2,5 cm lång, denna längd på pälsen kallas brush coat, den något släthåriga varianten kallas horse coat. Färgen skall vara enfärgad dock ej vit.
Valparna är mycket rynkiga, men växer med tiden i sitt skinn och har som vuxen endast rynkor i ansiktet och på manken.
Vad gäller mankhöjden på Shar-Pei ska den enligt standarden vara mellan 44-51 cm. Mankhöjden har under åren skiftat mycket. Hunden skall vara starkt och kompakt byggd och får absolut inte ge ett luftigt intryck. Shar-Pei skall vara aktiv och rörlig, med fria och harmoniska rörelser.
Den kräver inga stora ytor, utan kan passa lika bra i lägenhet som i villa.
Tidig social träning behövs för att den ska bli en öppen och trevlig hund. Trivs ofta bra ihop med barn och andra hundar. Shar-pei är en sällskapshund med en lugn och harmonisk karaktär, stark, modig, trogen och snäll. Den ska ha ett stabilt temperament. Rasen omtalas ibland som enmanshund, men enfamiljshund är en mer rättvisare beteckning. Den är en sällskaplig och lekfull och trivs när den har alla omkring sig.
En Shar-pei hyser en förkärlek till varma platser så som ägarens säng eller öppna spisen och vill gärna ha närhet och kroppskontakt, men bara när den själv behagar.
Vaktar gärna
Rasens tidigare uppgift som vakthund finns kvar i dess arv, den vaktar gärna sin familj och sitt hem. Vissa är försiktiga och håller distans till främlingar. Rasen kräver därför tidig social träning för att bli en öppen och trevlig hund. Det “högdragna” sättet kan få omgivningen att tro att den inte är vänligt stämd, men en Shar-pei ska bara vara reserverad, aldrig aggressiv.
Fast hand krävs
Om den kan, klättrar den på rangskalan. Det är därför viktigt att hunden vet sin plats i flocken. Det är en envis och stark hund, som bör veta vad man får göra och inte får göra, men ofta räcker det med ett bestämt “nej”. Att uppfostra en shar-pei med kärlek och en fast hand är den bästa metoden. Det mesta man vill lära sin shar-pei skall lekas in, i alla fall i början. Rasen är känd för att vara lättlärd.
Uppskattad sällskapshund
En Shar-peis kynne gör den till en god kamrat och en trygg och vaksam vakthund.
Vissa individer har jaktlust men övervägande antal har det inte så utpräglat, däremot har en Shar-pei ett gott luktsinne och spårar gärna.
Motion
När hunden är ung bör man inte gå långa promenader eller anstränga valpen för ledernas skull. En Shar-pei valp är ganska tung och har ännu inte en fullt utvecklad muskulatur. Låt gärna valpen röra sig fritt i skog och mark, så att den kan bygga upp sina muskler på ett naturligt sätt.
Som vuxen uppskattar den att få följa med på promenader i skog och mark. Men kräver inte någon direkt motion som till exempel en brukshund. Att få springa fritt på en villatomt eller annan skyddad plats är ofta tillräckligt.
Aktivering
Rasen har ett stort behov av lek och regelbunden psykisk aktivering. Vardagslydnad är en nödvändighet, som hos alla raser. Shar-pei har ett visst mått av egen vilja och tycker inte om att bli tvingad till saker och ting. All träning måste ske på ett positivt och motiverande sätt. Med lite godis kommer man långt.
